Högt och lågt

På min konfirmation sjöng en av ledarna denna låten. Han stod uppe på balkongen utan mick och sjöng så att det dånade, han hade verkligen bra röst. Tänker alltid på det när jag hör den här låten. Det blev så mäktigt med akustiken i kyrkan.

Efter över tio veckors uppsatsskrivande har jag upptäckt att jag numera inte kan använda orden denna, detta och dessa. Jag får lätta ångestattacker när jag råkar skriva man och panik när jag gör för långa meningar. Min slogan mer komman åt folket imponerade varken på tant brun eller tant gredelin, konstigt.

Någonting var fel. Hon försökte få den olustiga känslan att försvinna från nacken genom att dra upp axlarna. ”Bara hjärnspöken” försökte hon intala sig. Nej, nu gällde det att koncentrera sig. Milen skulle gå på under en timme. Efter tre varv i spåret började benen kännas lite matta, och svetten kylde ner överkroppen. Hon passerade femhundrametersskylten, någon hade strukit över nollorna med svart färg. ”Moget” tänkte hon och passerade samtidigt som hon slängde en blick på klockan. Femtiotre minuter och nitton sekunder. ”Fan, öka”. Mp3:n dånade musik i öronen God save the queen, Sex pistols. Den vänstra hörluren var för liten och ploppade ur ännu en gång, eller var örat för stort? Hon skulle precis stoppa tillbaka den i örat när hon hörde något. Det var ett ljud som inte hörde hemma i en skog, en duns. Säkert en annan joggare. De senaste dagarnas regn hade gett skogen ett fuktigt täcke att springa på. Stegen blev nästan ljudlösa och skogen doftade av jord och träd. Där var det igen. En svag duns. ”Hur hann det bli så mörkt?” undrade hon, när hon vände sig om såg hon knappt tio meter bakåt. ”Jäkla lampor att inte fungera” det hette ju elljusspår av en anledning. Hon tappade takten helt. Nu gällde det att skärpa sig men den obehagliga känslan var fortfarande kvar i nacken. Tusen meter, femtiosex tjugotre. ”Det kommer aldrig gå. Vad hände?”. Hon slog av lite på takten. Det var lättare att ge upp än att ta i för mycket och ändå misslyckas. Två dunsar efter varandra fick henne att haja till. Hon tittade över axeln igen, inget där. Hon ökade farten ändå. Adrenalinet började läcka ut. ”Det här är ju larvigt, sluta fundera så mycket”. Nu hörde hon andetag, inte sina egna taktfasta, utan någon annans ryckiga. Som om personen precis börjat springa. Hon ökade på stegen lite till. Låren började kännas som stockar och mjölksyran gav en sur smak i munnen. Varje steg gav en känsla av att det satt tuggummi fastklistrat under skona. Duns. Hon ökade takten. Duns. Hjärtat bultade frenetiskt och andningen sved. Duns, duns. Halsen var för trång, hon fick inte luft. Försöken att titta åt alla håll samtidigt men misslyckades. Det gick inte att hålla ryggen fri. Benen ville ge upp men hon tvingade dem att fortsätta. Hon måste fortsätta. Andningen kom närmare. Alla hennes instinkter skrek åt henne att fly. Efter ett försök att se sig om igen snubblade hon till men lyckades hålla sig på benen. ”Spring, bara spring. Det är hjärnspöken. Tänk på något annat.” Duns. Hennes andetag började bli rossliga och hon sprang i blindo rakt in i mörkret. En svettpärla rann från tinningen och ner över kinden. Duns. Paniken var ett faktum och skriket satt i halsen. Hon letade i fickan och fick fram telefonen, vilket nummer spelade ingen roll. Tanken på att höra en annans människas röst kändes gudasänd. Duns, duns. Hon lade tummen på den gröna telefonluren samtidigt som hon såg sig om igen. Hon spärrade upp ögonen. Drog efter ett andetag men luften nådde aldrig lungorna. Skriket fick aldrig luft. Skräcken kändes som ett knytnävsslag i magen, sedan, mörker.

Salsa har ordet:

Nananana vilka fina kuddar. Nananana, lalalala, ooooh damm. Jag kan nästan nåååå det. Wooooow. Nej nu ska jag skutta lite. Aha nu vet jag! Jag ska klättra i gardinen till sovalkoven. Ok Salsa. Du kan göra det. Det gäller bara att ta satts. Ok. Ett. Två. TRE. Jippie jag kom hela vägen upp!!! (2,5 meter!) Öööööh. Hmmmm. Vänta lite. Ooops, hur ska jag komma ner?! Nej jag får väl hänga här en stund. Nej, det går inte....orkar inte. Släpp efter lite i taget. Lugnt och fint. Aaaaaah! Phew sängen tog emot. Skakigt. Jag måste sätta mig en stund. Läskigt. Måste lugna mig lite. Vänta...jag fick en jättebra idé! Jag ska klättra uppför gardinen i sovalkoven. Vänta lite. Nu är jag halvvägs uppe. Hmm det var något med det här som man skulle tänka på...Bäst jag hoppar ner igen. Vad var det nu? ....Jo visst ja!! Man måste ta mycket fart för att komma hela vägen upp!

PMet går faktiskt framåt. Tro det eller ej. Till tonerna av min nuvarande favorit-tonsättare Antonio Vivaldi. Jag bli på bra humör av hans musik.

Årets första roliga sms löd: Gott nytt as!!!
Man bara måste älska T9.

Nyårsafton spenderade jag hos moster i en liten röd stuga på landet. För att i största möjliga mån undvika raketsmällar. Pax fick nästan psykbryt på eftermiddagen innan vi kom ut dit. Springer ett varv i lägenheten efter varje smäll för att sedan återvända och ligga så nära mig som möjligt (gärna i knät) och darra. Radion på i köket och TVn på i vardagsrummet, vilken blandning det blev. Visst nyår vore ingenting utan fyrverkerier men måste det smällas hela dagen? Och nästa dag...

I år har jag två nyårslöften.

Nummer 1. Tro mera på mig själv. Jag kommer bli en jävligt bra syrra och kommer stå där i juni och få den där jädrans legitimationen! So what om jag inte får jobb på en gång. Det kommer lösa sig. Det gör det alltid, på ett eller annat sätt.

Nummer 2. Detta löfte blev aningens försenat och kom till idag. Efter att ha ätit godis, marsipan och kladdkaka hela dagen mår jag nu sjukt illa. Försöker lugna det genom att dricka en massa vatten för att späda ut sockret. Jag är nämligen väldigt sockerberoende. Nu har jag bestämt mig att hoppa på mammas, pappas och Ls nyårslöfte. Så det blir godisuppehåll från och med idag. Minst sex månader utan godis.