Högt och lågt

Min dröm är ju att skriva en bok. Varför inte en deckare? Jag gillar ju att läsa dem. Provskrev lite ikväll. Bestämde mig för att publicera en bit. En del av mig och min fantasi. Vad tycks?

Någonting var fel. Hon försökte få den olustiga känslan att försvinna från nacken genom att dra upp axlarna. ”Bara hjärnspöken” försökte hon intala sig. Nej, nu gällde det att koncentrera sig. Milen skulle gå på under en timme. Efter tre varv i spåret började benen kännas lite matta, och svetten kylde ner överkroppen. Hon passerade femhundrametersskylten, någon hade strukit över nollorna med svart färg. ”Moget” tänkte hon och passerade samtidigt som hon slängde en blick på klockan. Femtiotre minuter och nitton sekunder. ”Fan, öka”. Mp3:n dånade musik i öronen God save the queen, Sex pistols. Den vänstra hörluren var för liten och ploppade ur ännu en gång, eller var örat för stort? Hon skulle precis stoppa tillbaka den i örat när hon hörde något. Det var ett ljud som inte hörde hemma i en skog, en duns. Säkert en annan joggare. De senaste dagarnas regn hade gett skogen ett fuktigt täcke att springa på. Stegen blev nästan ljudlösa och skogen doftade av jord och träd. Där var det igen. En svag duns. ”Hur hann det bli så mörkt?” undrade hon, när hon vände sig om såg hon knappt tio meter bakåt. ”Jäkla lampor att inte fungera” det hette ju elljusspår av en anledning. Hon tappade takten helt. Nu gällde det att skärpa sig men den obehagliga känslan var fortfarande kvar i nacken. Tusen meter, femtiosex tjugotre. ”Det kommer aldrig gå. Vad hände?”. Hon slog av lite på takten. Det var lättare att ge upp än att ta i för mycket och ändå misslyckas. Två dunsar efter varandra fick henne att haja till. Hon tittade över axeln igen, inget där. Hon ökade farten ändå. Adrenalinet började läcka ut. ”Det här är ju larvigt, sluta fundera så mycket”. Nu hörde hon andetag, inte sina egna taktfasta, utan någon annans ryckiga. Som om personen precis börjat springa. Hon ökade på stegen lite till. Låren började kännas som stockar och mjölksyran gav en sur smak i munnen. Varje steg gav en känsla av att det satt tuggummi fastklistrat under skona. Duns. Hon ökade takten. Duns. Hjärtat bultade frenetiskt och andningen sved. Duns, duns. Halsen var för trång, hon fick inte luft. Försöken att titta åt alla håll samtidigt men misslyckades. Det gick inte att hålla ryggen fri. Benen ville ge upp men hon tvingade dem att fortsätta. Hon måste fortsätta. Andningen kom närmare. Alla hennes instinkter skrek åt henne att fly. Efter ett försök att se sig om igen snubblade hon till men lyckades hålla sig på benen. ”Spring, bara spring. Det är hjärnspöken. Tänk på något annat.” Duns. Hennes andetag började bli rossliga och hon sprang i blindo rakt in i mörkret. En svettpärla rann från tinningen och ner över kinden. Duns. Paniken var ett faktum och skriket satt i halsen. Hon letade i fickan och fick fram telefonen, vilket nummer spelade ingen roll. Tanken på att höra en annans människas röst kändes gudasänd. Duns, duns. Hon lade tummen på den gröna telefonluren samtidigt som hon såg sig om igen. Hon spärrade upp ögonen. Drog efter ett andetag men luften nådde aldrig lungorna. Skriket fick aldrig luft. Skräcken kändes som ett knytnävsslag i magen, sedan, mörker.