Högt och lågt

Jag är så himla trött på hösten. Kylan är helt okej, regnet får man ta och blåsten får man stå ut med men det värsta är mörkret. Jag blir så nere av mörkret. Det är mörkt på morgonen och det blir så fort mörkt, helt svart, på kvällarna. Det värsta är dagar som idag när det är ett tjockt molntäcke över hela himlen så man inte har en chans att se solen då känns det som att det aldrig blir dag. Det känns som om dagen går direkt från morgon till kväll med lite grå dis emellan. Dessutom har vi den här jäkla c-uppsatsen. Jag är så fruktansvärt trött på allt som har med den att göra, varje gång jag läser/hör ordet hepatit vill jag bara skrika. Lite som Ronja Rövardotter skrek på våren vill jag skrika ett ursinnesskri på hösten. AAAAAHHHH!!!

Sista maskinen är nu igång och jag firar med en segerdans! Har sprungit som en loppa upp och ner för trappen sedan klockan 12. Tredje våningen, ner i källaren, centifugera den nytvättade klädhögen (maskinen är riktigt old school och har ingen egen centrifugering så det måste man köra tio minuter efter klart program i en annan maskin), hänga den i torkskåpet, starta en ny maskin och sedan upp igen. Hinner vara i lägenheten i tjugo minuter sedan ner och vika ihop den torra tvätten, centrifugera, starta ny och hänga. Nåja det finns de som har det värre. Jag undrar bara VAR ÄR MÖSSEN?! Alltså de i Askungen som gör allt medan hon pysslar med annat? Ni kan få ost bara ni tvättar lite. Ok?

Äntligen har jag skaffat bloggkoll. Eftersom jag läser inte mindre än 21 olika bloggar någorlunda regelbundet är det mycket adresser att komma ihåg och min favorit länklista är väldigt lång så nu har jag äntligen skaffat blogglovin. Varför har jag väntat så länge?! Älskar det. ÄLSKAR DET.

Fick tips om bra låtar igår. Denna är bra. Både melodi och text, ska lyssna mer på henne. Om jag älskar blogglovin så avgudar jag spotify.

Upp, övertalar hunden om att han måste gå en morgonpromenad, toltalt onödigt enligt Pax, mycket skönare ligga kvar under täcket. Får inte igen lägenhetsdörren, den trillskas ibland så jag trycker lite hårdare. Inget händer. Upptäcker problemet, kopplat ivägen, hunden kvar INNE i lägenheten. Pax sitter ner på hallmattan och kollar på mig, suckar, tycks tänka vad har jag gjort för att förtjäna henne? Jag tycker det hela är sådär extremt jätteroligt som det bara är när man är riktigt trött.

Pax:

"En hund! På min gata! Bäst jag smyger på han. Fan vad stöddig han var bäst jag gör mig lite större"
-Eeej, du hund på andra sidan gatan. Kaxar du mot mig! MOT MIG! Nej nu! Vilken fräckhet. Jag ska allt visa dig vem som är kungen på denna gata! Kom igen! Stå inte bara där. KOM IGEN!
-Pax det är en ryggsäck. Herregud.
-Pss....det visste jag väl...
-Pucko!
-Ja men jag sa ju att jag visste!
-Ja visst, säger du det så...
-JA det är PRECIS vad jag säger! Han var bara lite lik en hund...på långt håll...liksom.

Det har tagit mig tre dagar att inse att det faktiskt är oktober. Det här året har verkligen flygit iväg. På måndag börjar c-uppsatsen och det känns som att det inte alls är långt kvar till vi är färdiga sjuksköterskor. Wow, om 7,5 månader ungefär är jag sjuksköterska. Hur kan tiden gå så snabbt men ändå så längsamt? Det känns som att det var evigheter sedan gymnasiet slutade men åren på universitetet har gått så snabbt.

Det börjar bli kyligt nu och igår var det -3 grader på morgonpromenaden. Burr vad kallt. Snart är vintern här och då kommer det inte alls vara längt kvar till examen (heter det examen?). Då ska jag verkligen ut och dela mediciner och sticka nålar i folk utan "övervakning". Jag både längtar dit och hoppas att den dagen inte ska komma än. Det känns inte som att jag lärt mig tillräckligt mycket för att göra allt själv, kunna allt själv. Samtidigt ska det bli så skönt att börja jobba och tjäna pengar och kunna göra det jag vill.

Ja det är helt klart att jag kommer vara väldigt kluven när jag står där och tar emot den lilla broschen och legetimationen som jag tillsammans med mina kamrater har kämpat för i tre år.

Nej det är ingen idé att oroa sig för framtiden, den kommer i alla fall att komma och det mesta brukar faktiskt i slutänden lösa sig.