Högt och lågt

Idag var det dags för veckans matinköp. Såklart att man storhandlar och allt det där. Nåja, som den moderna människa jag är använder jag mig av den ytterst finurliga lilla uppfiningen scanner. Alltså självscanner. Kan ni få detta att gå ihop är ni bättre än jag: Två armar + en scanner + en kasse + en inköpslista + ja vilken hand ska man egentligen plocka varor med? Ligger ju redan en arm minus. Så idag tänkte jag till. Jag tar en vagn.

Klockan 12.13 entrade jag alltså Maxi med min kundvagn (hade till och med en femma att "lösa ut" den med). Efter att ha plockat ut min scanner är det då dags att välja vilken typ av kasse man vill ha. Plast, liten papper eller stor papper. WHAT?! Fröken beslutsångest fick problem redan här. Tar upp listan och börjar fundera: Hmm, jag brukar ta en plast. Kanske ska ta det denna gången med. Nja det brukar ju aldrig räcka. Två plast? Nej visst ja, jag ska köpa kattsand också och då har jag bara en arm kvar när jag ska bära upp det i lägenheten. Hmm liten pappkasse kanske... Fast det förstås jag ska ju köpa rätt mycket grejjer. Och tunga, mjölk, mjöl, ägg m.m. (Fast ok ägg väger väl inte så mycket men de tar upp plats. Så efter de här tankebanorna kom jag fram till det geniala draget att ta en stor pappkasse. Mohaha. 12.19. Sex minuter att välja kasse, ändå ganska bra tid för att vara mig.

Vänder mig om och ska gå in och det säger bara PANG. Satan vad ont det gör i hälen! Får en riktig mördarblick av kärringen bakom en skenande kundvagn. "Ursäkta att DU KÖRDE IN I MIG DÅ! Tant." Plötsligt får jag kalla kårar längsmed ryggraden. OH NO. Jag har valt att besöka mataffären på DAGEN. Jag måste alltså tampas med de galna pensionärerna. Läppen darrar lite och ögonen fylls med tårar. Kom igen Ullis du kan klara det. Tar ett djupt andetag och går in i affären.

Väl inne plockar jag snabbt åt mig mina varor, betalar och går ut... eller inte. Herregud vad mycket brödsorter det finns att välja mellan! Och äppelsorter. Hmm, kanske gröna, nej gula, vänta de röda ser goda ut, eller gröna. Nja vänta, vad är jag sugen på? Tänk efter, hmm. GRÖNA. Japp gröna blir det...men de röda ser ju väldigt goda ut. Jag tar röda. Eller. Fast gula var lägesen... (Det blev röda till slut, riktiga Snövit-äpplen och de var mycket goda).

Om jag vore chokladsås. Var skulle jag då stå? Lite logiskt vid glassen? Nope. Socker, sött, vid sylten? Nej nej. Vid bakgrejjerna? Vet inte hur jag kom fram till det men där stod den inte heller. Måste komma ihåg att köpa jäst (blev inspirerad av E. som bakat bullar idag.). Vänta chokladsås var det. Byter taktik och bestämmer mig för att virra omkring tills jag hittat den. BINGO. Woho. Bevisat: Jag tänker för mycket.

Betalar och går ut. Står en bit bort med bilen och det är ordentligt moddigt så jag beslutar mig för att bära kassen i ena handen och kattsanden i den andra och lämna kundvagnen vid utgången. Tar tag i handtaget på kassen och lyfter. Inget händer. Tar i lite hårdare. Jösses vad tungt det blev. Hehe, oj då. Hur ska jag orka bära den?! Flexar musklerna en stund och kommer fram till att det ska nog gå. Tar återigen tag i handtagen och RATSCH. Problem: Bara ett handtag. NEEEEEEEEEEJ. Mitt vrål ekar över parkeringen när jag står med armarna uppsträckta mot himlen och kameran zommar ut. Nej riktigt så gick det inte till. Suckar och drar med mig kundvagnen över den moddiga parkeringen mot bilen.

Anfådd och aningens förbannad kommer jag fram till den satans bilen som står så in i helvete långt bort från utgången. Mjölken är numera milkshake och äggen halvvägs till marängstadiet. Hoppas inte mjölpåsen skumpat sönder. Lastar in och kör hem.

Varför? Varför? Varför bor jag på tredje våningen utan hiss?! Tar kassen i famnen och börja klättringen uppför Mount Everest, nej förlåt jag menar trappen. Stora problem med att låsa upp dörren men sittandes på huk med kassen i knät svänger dörren till slut upp. Går ner för att hämta lass två, kattsand och ryggsäck, och släpar upp för den oändliga trappen, IGEN. Hem ljuva hem. Gråter en stund av lycka.

SATAN OCKSÅ JÄST!