Nobody said it was easy
Vaknade imorse. Ingen ro att ligga kvar, upp och ut. Stressar redan över dagen, allt som borde göras, allt som måste göras. Stressar mera. Ingen matlust äter en knäckemacka och dricker ett glas mjölk. Startar datorn och TVn som lite distraktion. Klockan rusar framåt. Får panik. Ringer några samtal. Upptaget. Svarar inte. Orkar inte ringa igen. Hyperventilerar när jag tänker på framtiden. Fan låt bli det, intalar jag mig själv. Vankar runt i lägenheten. Fan vad liten den känns. Kan svära på att väggarna rör sig. Pax traskar efter fram och tillbaka, andningen känns lite lättare efter en stund.
Värmer lunch, sätter mig och äter. Det går inte att sitta ensam med känslorna i köket. Sätter mig i soffan och slår på TVn igen. Halvtaskig komediserie. Perfekt. Fan reklam zappar frenetiskt runt för att hitta något annat att titta på. Plugga är perfekt, kräver all uppmärksamhet för att man ska få ut något av det. Så mycket att göra i lägenheten, orkar inte. Dåligt samvete.
Går till mamma och pappa. Sätter på masken först, lilla fröken perfekt. Pappas svar på alla problem, det löser sig nog. Mamma blir irriterad om jag inte kan berätta varför jag mår dåligt, speciellt om jag börjar gråta. I min familj ska man inte må dåligt känns det som ibland. Får dåligt samvete av att jag tänker så. Jag älskar mamma och pappa över allt annat. Så tacksam för allt de gjort.
Tur jag tog med en skolbok för fasaden är nära att spricka några gånger. Äter mat och pratar om dagen. Nej jag har inte gjort något speciellt, allt är bra. Går hem igen. Fan vad ensamt det blev. Pax gör något han inte får. Blir tokig på honom. Får dåligt samvete igen, förlåt gubben. Tårarna bränner, varför är det så svårt att trycka ner dem? Jobbigt att andas och pulsen hammrar på. Vill bara sova men ingen idé att lägga sig nu. Kommer ändå inte somna. Skönt med sovmorgon imorgon. Har redan gjort en lista i huvudet med saker jag borde göra, som jag antagligen kommer stressa över imorgon när jag inte gör dem. Skrattar till åt mig själv. Så jävla patetisk.
Coldplays låt har fastnat i huvudet, speciellt en rad "Nobody said it was easy". Känns lite bättre att skriva av sig. Frågan. Publicera eller inte?
Alla känner sig nere och ledsna ibland. Du ska veta att vi, dina vänner, alltid finns för dig. Du är nog den mest underbara och genomgoda person som jag har träffat.
Håller med föregående talare!!
Jag är så glad att jag har vänner som er!
Kraaaam! Man får vara ledsen och uppgiven ibland men allt kommer lösa sig! Det gör det alltid på ett eller annat sätt..
