Högt och lågt

Bloggar känns som vår tids offentliga dagböcker. Satt idag och funderade på att i mars har jag haft min blogg i två år. Oj vad tiden går fort. Det har hunnit bli drygt 400 inlägg. Ibland kan jag gå tillbaka och läsa gammla inlägg och komma ihåg hur det var för 3, 6, 12 månader sedan osv.

Det är till viss del en dagbok men inte fullt ut, jag väljer noga (ok ibland får jag hjärnsläpp) det jag skriver. Det får inte bli för personligt för vem som helst kan läsa det jag. Jag har under vissa perioder i mitt liv försökt att föra en dagbok för att det känns så himla bra att skriva av sig. Efter att jag skrivit något jobbigt så känns det redan bättre. Jag har dock aldrig lyckats hålla i det längre än tre veckor men med bloggen har det snart gått två år. Det är inte speciellt många i min familj och vänskapskrets som känner till bloggen, t.ex. ingen i min familj nu när jag tänker efter. Det har bara blivit så, jag vill ha en egen "kanal" där jag kan lufta allt och samtidigt är det kul att kunna dela med mig av mitt liv, speciellt till alla som jag inte träffar regelbundet.

Ibland skriver jag inlägg som jag aldrig publicerar. Jag trycker på delete istället för på publicera när jag skrivit klart för vissa saker vill jag bara skriva ner men inte publicera. Tanken är oftast att publicera det från början men ibland när jag skrivit texten så vill jag behålla det för mig själv. Ibland tycker jag det är synd för det är ju bitar i mitt liv som ibland försvinner och inte kommer tillbaka. Tankar som fanns men som jag antagligen inte kommer att komma ihåg, men att publicera dem skulle kännas för privat.

Jag gillar att skriva roliga texter, oftast om Pax och det är inte så ofta men ibland skriver jag dem för att gömma mig. Om jag kan skratta åt en rolig liten vardagshändelse kan säkert ni också det. Humor är mitt försvar. Om det har hänt något jobbigt eller om jag mår dåligt så kanske en liten text piggar upp. Jag tar emot kritik med ett leende (ett väldigt stelt leende) men jag har fruktansvärt svårt med att verkligen ta emot det och ibland när jag kommer hem är jag krossad. Det kan jag vara i flera dagar. Att skratta åt det jag gör ger mig en känsla att jag skrattar med folk istället för att folket skrattar åt mig. I grund och botten handlar det väl om osäkerhet.

99% av det jag skriver är för att just underhålla och inte för att gömma mig. Att kunna få en människa att le eller till och med skratta är viktigt för mig. Det är en mening som har fastnat i mitt huvud från sommarjobbet "Med lite humor kommer man långt, då spricker människor upp". Jag antar att det är mitt sätt att försöka bidra med något i världen. En av mina högsta drömmar är att någon gång skriva en bok. Bloggen kanske är min övning? En dag ska jag verkligen göra ett seriöst försök, men varför vänta? Jag är jätteduktig på att hindra och klanka ner på mig själv och jag har väldigt svårt att ta beröm. När någon säger att jag gjort något bra försöker jag släta över det. Gjort något bra? Vadå? Skulle jag? Jag mumlar något och tar åt mig kritiken istället, den bär jag alltid med mig medans berömmet snabbt är glömt.

Vad jag än tar mig för är jag livrädd för att misslyckas. Jag måste bara komma ihåg att alla misslyckas ibland och hittills har jag ju klarat av det.

Såja. Det var det jag kände just nu. Antagligen det mest personliga jag någonsin skrivit på bloggen. Nu är bara frågan spara eller publicera?