Det där med husdjur
Det värsta med att ha husdjur är att de inte lever så länge, eller vi människor lever oftast längre. Det är lika hemskt varje gång man måste säga farväl, men det hör till. Skaffar man djur har man ansvar för dem, även över de tunga besluten, det slutar alltid med tårar och förtvivlan.
Så varför skaffar man djur överhuvudtaget?
Man gör det för allt man får tillbaka. När kaninen sträcker ut sig som en limpa och njuter av solen och att man finns i närheten. När man kommer hem och möts av en hund så lycklig att hans svansvifftande får hela rumpan att skaka bara av att se dig. När hunden lutar sig emot en och bara vill bli kliad bakom örat för att tre sekunder senare sova tryckt mot ens ben. När man hör den där lilla sucken när han hittat den perfekta liggplatsen så nära en som möjligt och när han sedan smackar med tungan och ögonen blir alldeles dimmig. Åh visst blir man galen ibland när han "bäddar" sängen eller river sönder toapapper över hela soffan eller när kaninen gnager sönder sin 17:e sladd, men det skrattar man åt i efterhand. Ett djur litar på en och är beredd att ha överseende med alla ens fel och brister, och att man klipper klorna på dem. Ett djur är beredd att dela sitt hjärta med en och jag är alltid beredd att dela mitt. Även fast jag vet att i slutänden så kommer det tunga beslutet när man måste släppa taget, och varje gång så blir det ett stygn i hjärtat för de tar alltid med sig en liten del när de far till de evigt gröna ängarna för att vila. Själv blir man kvar med sina tårar och saknaden, men man har alltid kvar minnena och kärleken man fick. Man får vara glad för tiden man fick ihop, även om det känns alldeles för kort.
"Underbart är kort, alldeles för kort"
-Povel Ramel
Så varför skaffar man djur överhuvudtaget?
Man gör det för allt man får tillbaka. När kaninen sträcker ut sig som en limpa och njuter av solen och att man finns i närheten. När man kommer hem och möts av en hund så lycklig att hans svansvifftande får hela rumpan att skaka bara av att se dig. När hunden lutar sig emot en och bara vill bli kliad bakom örat för att tre sekunder senare sova tryckt mot ens ben. När man hör den där lilla sucken när han hittat den perfekta liggplatsen så nära en som möjligt och när han sedan smackar med tungan och ögonen blir alldeles dimmig. Åh visst blir man galen ibland när han "bäddar" sängen eller river sönder toapapper över hela soffan eller när kaninen gnager sönder sin 17:e sladd, men det skrattar man åt i efterhand. Ett djur litar på en och är beredd att ha överseende med alla ens fel och brister, och att man klipper klorna på dem. Ett djur är beredd att dela sitt hjärta med en och jag är alltid beredd att dela mitt. Även fast jag vet att i slutänden så kommer det tunga beslutet när man måste släppa taget, och varje gång så blir det ett stygn i hjärtat för de tar alltid med sig en liten del när de far till de evigt gröna ängarna för att vila. Själv blir man kvar med sina tårar och saknaden, men man har alltid kvar minnena och kärleken man fick. Man får vara glad för tiden man fick ihop, även om det känns alldeles för kort.
"Underbart är kort, alldeles för kort"
-Povel Ramel
Kommentarer
Trackback
