Högt och lågt

Lillebror ställde upp och skjutsade ut mig och Karin till flygplatsen och efter en stunds väntande satt vi på planet somm skulle föra oss till värmen i Turkiet. Tur jag hittade biljetten igen efter att ha lagt ifrån mig den när vi märkte våra väskor. Ooops.

Karin som inte gillar att flyga fick lite smått panik när hon insåg att vi skulle få se start och landning på TV-skärmarna. Hur coolt som helst! Bredvid mig hamnade ett så glligt par som höll varandra i händerna och skulle fira 45-årig bröllopsdag. Jag fick hjälpa dem med väskorna eftersom båda var rätt korta, dagens goda gärning, check. Medan jag och Karin frenetiskt tuggad tuggummi lyfte planet och efter 3 timmar och 40 minuter landade vi på turkisk mark. Värmen slog emot oss med ett knytnävsslag. Härligt!

Med hjälp av buss kom vi fram till hotellet och efter att ha släpat väskorna 4 trappor upp var vi inne i hotellrummet. Nästan helt nybyggt och med lite snedtak. Så fint.

Stranden var helt underbart och solen lös hela veckan. Maten var god, för det mesta, och folket var trevligt. Vi lärde oss snabbt att ignorera "Excuse me", "Lady, just one minute", "Wait, look here" för om vi stannade varje gång någon sa något kom vi aldrig fram dit vi skulle.

På stranden gick det omkring en gubbe och sållde "boullar" "kanelboular" "svenska boular, goda boullar"!

Efter att ha legat några dagar i solen och guppat runt i medelhavet så bestämde vi oss för att åka på en båtutflykt. Vid rodret stod "the crazy captain" och dansade, sjöng, delade ut kaffe, skrek åt andra båtar, tutade åt andra båtar, tog bilder med passagerare. Det var knappt han hann med att styra!

Båten tog oss till ett ställe där floden mötte medelhavet, 25-30 grader i saltvattnet och 17 grader i flodvattnet. Burr. Sedan åkte vi vidare med buss till ett vattenfall, inte mycket att hurra för, för att sedan komma till staden Manavgat. Där var det marknad och vi lyckades pruta till oss lite souvenirer att ta med hem. Första gången jag prutade men fasen vad bra det gick. Riktigt nöjd.

Sedan gick bi på turkisk afton på hotellet. Det var en riktig besvikelse. Maten var inte särskillt god och underhållningen sämre.Nåja vi gick upp tidigt och lade oss eftersom vi haft en händelserik dag på floden. När vi skulle hem från utflykten blev vi slussade med buss. Synd bara att chauffören och hans medarbetare inte hittade till hotellet, ännu värre var det att han inte kunde engelska heller. Vi var sex tjejer som skulle av på det hotellet och av någon anledning började han prata med mig. Eller nåja han skrek och när jag inte fattade skrek han bara högre och högre. Efter ett tag gastade han "MILITARY, MILITARY!" "HOTELL!" och gjorde honörs tecken (jag blev livrädd att vi skulle bli avsläppta inne på något militärområde vi inte fick vara på, bli tagna för spioner och slängda i turkiskt fängelse för tid och evighet). Eftesom vi inte hade sett någon militärbas så svarade vi nej. Då tänkte han köra ut oss till en by utanför Side. "NO! NO!" Blev vårat svar. Efter mycket om och men kom vi fram till vart vi skulle med hjälp av den stora läderaffären som låg bredvid. Den kände han tydligen till. Vi skrek stopp och bussen stannade nästan utanför hotellet. Gubben skrek och pekade på några byggnader "MILITARY, MILLITARY!". Hur skulle vi kunna veta det?! De såg precis ut som alla andra byggnader. Phew vi var tillbaka helskinnade.

En dag fick vi för oss att gå och titta på den gammla amfiteatern och apollontemplet nere i gammla stan. Det var jättefint, men trots att vi började tidigt hann vi bli rejält svettiga innan vi äntligen kom ner till stranden. Det var ju trots allt några kilometer och det var lätt att gå fel bland usen. Nåja fint var det och jag är glad att vi gjorde det.

Dagarna gick och helt plötsligt skulle vi åka hem. Tillsammans kom vi med vårat handbagage upp i 40,0 kilo vid incheckningen. Vi slapp övervikt. Hallelujah! Tur vi slapp ställa på handväskorna också för då hade vi fått betala. Efter otaliga passkontroller senare var vi hemma i Sverige igen. Pax och mamma stod och väntade vi flygplatsen. Borta bra men hemma bäst.

(Bilder kommer, så fort jag hittat överföringskabeln.)