Glädjeskutt på egna stigar
Vilken härlig dag! Solen skiner, det är 3 grader varmt och ett tunt snötäcke ligger envist kvar på backen efter gårdagens snökaos. Vinden är kall men frisk och i lä blir det nästan varmt. Snön smälter, det droppar överallt och fåglarna sjunger för full hals. Livet är härligt.
Pax oxh jag har precis kommit in från en långpromenad och nu ligger han här nöjd på mattan och tuggar på en repknuta. Vi har varit i skogen så nu är han helt slut.
Ca 500 meter från vårt hus ligger ett motionsspår med skog runtomkring. På vissa ställen är den så gles att man ser rakt igenom den 50 meter eller så och på vissa ställen är den lika tät, som en sagoskog och man bara väntar på att trollen och älvorna ska titta fram. Fast dit kommer man bara om man lämnar spåret. För att komma dit måste man gå in på de små stigarna rakt in i skogens hjärta.
Här trivs både Pax och jag men speciellt Pax. Han nosar och gräver, letar reda på kottar, pinnar, hålor och vattenpölar. Han äter snö och stannar plötsligt för att kolla på kråkorna som retsamt sitter uppe i träden. Han brukar alltid göra ett tappert försök att nå dem, det slutar alltid med att han landar på backen igen utan fågel p.g.a. att han bara kan hoppa ca en meter. Han kollar in dem en stund till sedan bestämmer han sig för att skutta vidare på nya äventyr. För det är just det han gör, skuttar, han går inte eller springer utan hoppar fram jämfota som en lammunge på grönbete. Svansen går som en propeller och näsan vädrar efter dofter vi människor inte har en chans att känna. Öronen är framåt och han tittar sig hela tiden vaket omkring. Pax älskar skogen.
Men så här glad blir han bara på de små stigarna. På stigarna som ringlar in i skogen, som svänger för stenar, träd och vattendrag som är långt borta från asfalt, bilar och tåg. Som går genom skog som växt på samma plats i flera hundra år. Ibland tar stigarna slut. Det gör inget för då gör vi nya, våra egna stigar. Det är alltid lika kul. Man vet inte riktigt vart man kommer att hamna, men här kan man skutta i lingonris och klättra på stockar och vara sådär allmänt nöjd och lycklig med livet. Man blir lite blöt om fötterna rätt vad det är men det torkar ju, och ibland får man vända när man kommer fram till en liten tjärn eller bäck, fast ännu roligar är det ju förstås att följa vattnet och se vart det tar vägen...
Med denna lilla solskenshistoria vill jag bara uppmana alla att gå sina egna vägar. Ingen kan gå dem åt dig därför måste du själv välja de vägar som passar just dig. Ta det lugnt och våga stanna en stund och titta på kråkorna (eller vad du nu blir lycklig av), våga hoppa efter dem, hoppa efter dina drömmar. En dag kommer du att nå dem och om du inte gör det har du i alla fall försökt så gott du har kunnat. Glöm inte heller bort att ha kul på vägen, ibland kan vägen dit vara minst lika viktig och spännande som att nå målet.
Pax har slutat tugga på sitt ben och sover nu nöjt utsträckt på mattan. Säkert drömmer han om nya äventyr, på egna stigar.
Pax oxh jag har precis kommit in från en långpromenad och nu ligger han här nöjd på mattan och tuggar på en repknuta. Vi har varit i skogen så nu är han helt slut.
Ca 500 meter från vårt hus ligger ett motionsspår med skog runtomkring. På vissa ställen är den så gles att man ser rakt igenom den 50 meter eller så och på vissa ställen är den lika tät, som en sagoskog och man bara väntar på att trollen och älvorna ska titta fram. Fast dit kommer man bara om man lämnar spåret. För att komma dit måste man gå in på de små stigarna rakt in i skogens hjärta.
Här trivs både Pax och jag men speciellt Pax. Han nosar och gräver, letar reda på kottar, pinnar, hålor och vattenpölar. Han äter snö och stannar plötsligt för att kolla på kråkorna som retsamt sitter uppe i träden. Han brukar alltid göra ett tappert försök att nå dem, det slutar alltid med att han landar på backen igen utan fågel p.g.a. att han bara kan hoppa ca en meter. Han kollar in dem en stund till sedan bestämmer han sig för att skutta vidare på nya äventyr. För det är just det han gör, skuttar, han går inte eller springer utan hoppar fram jämfota som en lammunge på grönbete. Svansen går som en propeller och näsan vädrar efter dofter vi människor inte har en chans att känna. Öronen är framåt och han tittar sig hela tiden vaket omkring. Pax älskar skogen.
Men så här glad blir han bara på de små stigarna. På stigarna som ringlar in i skogen, som svänger för stenar, träd och vattendrag som är långt borta från asfalt, bilar och tåg. Som går genom skog som växt på samma plats i flera hundra år. Ibland tar stigarna slut. Det gör inget för då gör vi nya, våra egna stigar. Det är alltid lika kul. Man vet inte riktigt vart man kommer att hamna, men här kan man skutta i lingonris och klättra på stockar och vara sådär allmänt nöjd och lycklig med livet. Man blir lite blöt om fötterna rätt vad det är men det torkar ju, och ibland får man vända när man kommer fram till en liten tjärn eller bäck, fast ännu roligar är det ju förstås att följa vattnet och se vart det tar vägen...
Med denna lilla solskenshistoria vill jag bara uppmana alla att gå sina egna vägar. Ingen kan gå dem åt dig därför måste du själv välja de vägar som passar just dig. Ta det lugnt och våga stanna en stund och titta på kråkorna (eller vad du nu blir lycklig av), våga hoppa efter dem, hoppa efter dina drömmar. En dag kommer du att nå dem och om du inte gör det har du i alla fall försökt så gott du har kunnat. Glöm inte heller bort att ha kul på vägen, ibland kan vägen dit vara minst lika viktig och spännande som att nå målet.
Pax har slutat tugga på sitt ben och sover nu nöjt utsträckt på mattan. Säkert drömmer han om nya äventyr, på egna stigar.
Kommentarer
Trackback
