Ett liv utan hästar vore inget liv!
När jag äntligen var sex är gammal fick jag börja rida på ridskolan här i staden. Jag kan inte tänka mig att mamma var så himla förtjust men moster och kusin red redan där och jag var toklycklig. Den första hästen jag red var ett sto som hette Pippi-lina. En bestämd liten dam som hade upptäckt att det gick utmärkt att springa iväg med mig släpandes i tyglarna. Detta ledde till att jag hamnade under henne och haltade några dagar eftersom jag hade ett hovformat blåmärke på vaden.
Med Pippi-lina har jag även störtat med ansiktet före ner i manegen och tuggat grus när hon snubblade i galoppen. Det Pippi-lina älskade mest av allt i världen var att hoppa, jag fick hoppa henne för ingen annan vågade och hon lärde mig massor.
Den största favoriten jag haft var Charlie. Charlie var en liten grå c-ponny med svart man och svans. Jag älskade att rida Charlie men han var lömsk. Jag var väl runt tio, elva kan jag tänka mig när jag red honom. Han har bitit mig, sparkat mig, mosat mig i spiltväggen och slängt av mig otaliga gånger men han kommer alltid vara min favorit. När han ville var han drömponnyn, hoppade allt och gick superfint i dressyren. När han inte ville låg man och kravlade där i gruset, förbannad över att hästen som förra gången glatt hoppade de höga hindren vägrade att ta ett kliv över ett 30-centimetershinder.
En annan häst jag kommer ihåg bra är Rodney. Han var den nervösa sorten. Alltså den sorten som flög i luften så fort någon andades liiite för högt. Men man är ingen riktig ryttare innan man ramlat av 100 gånger sägs det ju.
Sedan kom Krutow. Lugna trygga Krutow som var lugn och stabil som en filbunke. han är också en favorit. Han hoppade allt och han gick lugnt och snällt ute i skogen.
Jag minns också speciellt en häst som hette Emil. Emil var helt oberäknelig. Han kunde hoppa ett hinder fyra gånger för att den femte gången bli livrädd, snurra runt på en femöring och stcika iväg i full galopp åt andra hållet. Kvar låg jag i hindret. Det gör ganska ont att hamna bland "pinnarna".
På min första tävling i dressyr red jag en ponny som hette Charm. Han passade verkligen att heta Charm, han var jätteduktig men väldigt osäker. Starkaste minnet med honom är när vi hoppar en bana med hinder och helt plötsligt går ena tygeln av. Där satt jag med en häst i frisk galopp med bara en vänstertygel. Det blev till att försöka bromsa med sitsen men Charm var i gasen och ville hoppa mera. Till sist fick jag stopp på honom genom att rida mindre och mindre vänstervolter. Till allas förvåning satt jag kvar.
Som ryttare blir man biten, trampad på, avslängd och allmänt tillknycklad men upp i sadeln hoppar man gladeligen igen. Förutom de gånger de där gula bilarna med blå sirener får komma och plocka upp folk som blivit för tillknycklade. Sist konstaterade en av de grönklädda ambulansmännen "Jaha, här har jag inte varit sedan Lucia" sedan frågade han medans de spände fast kusinen på spineboarden "varför slutar ni inte med det här?". Svaret blev ungefär; är du helt tokig?! Ett liv utan hästar vore inget liv!
